Tjuvtest och avslut

Idag är det ruvardag 8. Tiden har gått ganska fort denna gången. Vi har haft en bra påsk med mycket att göra. Det har gjort att jag inte har haft lika mycket tid att tänka och analysera. Skönt. I morse tog jag ett test och efter bara ett par sekunder så visades ett tydligt blått plus. Jag är försiktigt glad. Med fem MF i bagaget vågar jag knappt bli glad längre. Jag har dessutom väldigt ont i svanken. Igår kväll var det så illa att jag fick ta till både panodil och värmekudde. Jag vet att det var exakt så jag kände sist. Det onda i ryggen kom cirka en vecka innan missfallet. Jag hoppas innerligt att det betyder något bra denna gång. Jag känner inte av något annat förutom rygg ont. Jag önskade att det var brösten som värkte istället men så är det inte. 

Detta blir som jag har skrivit innan, mitt sista inlägg. Jag tycker det är roligt att blogga men tiden finns inte. All min tid går åt till vår lille plutt. Jag kommer istället fortsätta följa mina favorit bloggar och heja på andra i sin kamp efter en liten. 

Tack för stödet jag har fått här. Det har betytt oerhört mycket för mig. Kram på er alla!

Nu är jag med blastocyst

Det har varit lite glest mellan mina inlägg och det beror på att min tid inte räcker till. Det lutar starkt åt att jag kommer stänga ner min blogg och istället fortsätta läsa och hejja på andra fina bloggerskor som jag följer.

Idag var vi tillbaks i Göteborg och nu ruvar jag åter på ett litet ägg. Testdag är om 14 långa dagar, den 9/4 bestämt. Jag kommer skriva och berätta hur det har gått för oss och sedan så säger jag hej då till bloggen men inte hejdå till er.

Håll tummarna för oss!

De ringde

På Tisdag nästa vecka blir det återföring. Jag ska ta Lutinus progesteron istället för Crinone. Någon som har erfarenhet av dem? Jag har tidigare tagit Progesteron vagiatorier men har föredragit Crinone. Det är skönt att slippa allt kladd. Glömmer jag trosskyddet en dag så har jag inte behövt slänga trosorna sen. Hoppas att Lutinus inte kladdar lika mycket som Progesteron vagiatorerna. I så fall får jag bunkra upp med trosskydd.

På Torsdag ska en läkare ringa från kliniken så vi kan prata lite om våra behandlingar. Jag ringde dem idag och lämnade sambons nummer istället. Jag orkar helt enkelt inte ta ett samtal med dem nu.

Stort minus

I Fredags på ultraljudet mätte slemhinnan 11 mm. Nu ska den bara få lite tid att mogna innan återföring. Jag ringde kliniken idag för att fråga när jag ska starta med Crinone och vilken dag vi ska få tillbaks en frysis. De sa att enligt distansgyn skulle vi göra ett försök först nästa månad. Suck! 

Jag ringde till distansgyn som inte längre hade telefontid. Fick då kasta mig i bilen och åka dit innan de stängde. (8 mil enkel resa) Väl där så fick jag läsa mailet han hade skickat till kliniken. Det stod klart och tydligt att vi ska göra ett försök denna månad. Dubbel SUCK!! 

Är trött på att medla och ringa för att få information. Det är deras arbete att informera mig. Jag ska inte behöva vara en länk mellan kliniken och distansgyn. Stort minus när det kommer till kommunikation. Något som borde vara självklart. Imorgon LOVADE de att ringa med information. Vi får väl se...

Förövrigt är jag är inte speciellt positiv och jag känner tyvärr inget hopp om att det kommer gå vägen. Jag känner mig väldigt nedstämd, ledsen och rädd. Jag undrar om det här någonsin kommer få ett lyckligt slut.

Det är tungt nu

Tack alla som för ert stöd! Det betyder oerhört mycket för mig!

Jag har försökt tagit mig igenom missfallet. En del av mig dog denna gång, liksom alla andra gånger. Snart finns det inget kvar av mig. I alla fall inte av mitt gamla jag. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en glad mamma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Det gör så fruktansvärt ont. Mitt i leken får jag gå undan för att vara ledsen en stund. Det är svårt att stanna upp och njuta av här och nu när tankarna är på annat håll. Detta öde är så svårt att acceptera och det känns just nu som om vi aldrig kommer få ett syskon. Att det är omöjligt för oss att bli gravida igen, oavsett hur vi gör. Jag är oerhört ledsen för missfallet men också för att det börjar kännas meningslöst att fortsätta försöka.

I Torsdags pratade jag med läkaren på vår gamla klinik. Vi har vi två stycken två-dagars ägg i frysen där. De vill sätta in båda denna månad. Något i mig säger bara att det inte känns rätt. Så vi valde att avvakta. Vår nuvarande klinik vill att när jag får min nästa blödning kontaktar dem. De ska då gå in med en slang i livmodern och göra en rispa. Det ska tydligen hjälpa mot tydliga missfall. Men hallå, har de inte vetat det tidigare? Var vi tvungna att gå igenom fem missfall innan någon sa något? De undrade om vi ville göra ett försök denna månad också. Jag redan har börjat med hormonerna så vi kan lika gärna ge det ett försök. Jag tror inte det kommer lyckas, men gör vi inte ett försök har vi ju definitivt ingen chans. Vi har sju blastocyster kvar nu och det känns tryggt även fast det börjar ta på dem.

Just nu känner jag mig misslyckad, värdelös och ledsen. Det verkar som om helvetet aldrig kommer ta slut...

Besviken

I Onsdags kväll, dagen efter testdag fick vi missfall. Igen. Under torsdagen ringde jag distansgyn för ett VUL. Missfallet måste konstateras innan jag slutar med mina mediciner. De kunde inte hitta en enda lucka. Vi fick en tid först nu på Fredag. Så dåligt! Vi betalar 2000 kr/ gång och de kan inte hitta en lucka på drygt en vecka.

Sen MÅSTE vi veta nu hur det ligger till på grund av att vi gör stimulerat FET. Om vi ska göra ett försök denna månad måste jag börja med mina mediciner blödningsdag 3. Det VAR i Lördags. Då måste vi veta om det är missfall eller inte. Suck att man måste kämpa och armbåga sig fram när man mår som sämst.

Jag ringde tillslut kvinnokliniken och fick en tid hos dem. De tyckte det såg ut som ett pågående missfall och därför tog jag beslut att starta med medicinerna i Lördags. Jag lämnade hCG-prov och tog sedan ett nytt i igår. Jag har fått svar att det har sjunkit rejält så det var som vi trodde.

I skrivande stund har jag ingen aning om vi kommer få göra ett nytt försök nu eller om de vill att min kropp ska vila. Helt otroligt vilken dålig kommunikation det är. Här går jag och tar mediciner och jag vet inte ens om det är till någon nytta. Varken distansgyn eller kliniken har ringt och frågat hur vi mår. Vi har däremot tagit kontakt med vår gamla klinik. Jag har en telefontid med en läkare där på Torsdag. Vi har två ägg kvar i frysen så vi kanske gör ett försök hos dem. Vi får se, allt beror på vad de säger på Fredag. Men efter fem missfall har vi inte mycket hopp kvar.

Missfall

Jag tog bort det senaste inlägget. Orkade inte se det förbannade testet. Misfall, igen. Nummer fem i ordningen. Varför detta grymma öde? Jag kommer skriva och berätta mer en annan dag. Nu är det för mycket sorg och smärta för att jag ska orka.

Ruvardag 6

Snart har jag kommit halvvägs i ruvningen. Skönt! Symtomen är desamma som igår men jag kan tillägga ett svagt illamående. Jag känner igen symtomen sen tidigare och jag tror faktiskt att vi har lyckats. Det känns i alla fall så i kroppen. Snart vet jag säkert, men än så länge känner jag inget behov av att testa.

Av våra 9 insättningar har vi lyckats bli gravida 6 gånger. Vårt problem är de tidiga missfallen som inträffar kring v. 5-6. Om vi lyckas, vilket jag tror (idag i alla fall) så kommer inte glädjen infinna sig på riktigt förrän vi har gjort ett tidigt VUL. Vi har blivit besvikna och ledsna så ofta så vi vågar inte ta ut något i förskott igen. Men hoppas den positiva känslan i kroppen stämmer!

Ruvardag 5

Inget mer rosa efter Crinonen. Puh. Det gör att jag andas ut lite. Det var ju bara ruvardag 2 som det kom. Kanske var det en nidblödning eller torra slemhinnor. Annars händer inte speciellt mycket på ruvarfronten. Igår kväll och idag på morgonen har jag följande symtom.

* Ilar och sticker i brösten
* Drar och spänner i ljumskarna som strålar ut i benen

Ruvardag 4

Fortfarande många dagar kvar till testdag. Ruvardag 4 och idag har jag hunnit fundera mycket på vad som kommer hända nästa vecka. Tragiskt nog är känslan större att vi kommer misslyckas än lyckats. Känslan förstärktes efter att det hade kommit lite rosa Crinone igår.

Vår testdag är 5 Mars. Jag är redan rastlös och vill veta resultatet! Tålamod har aldrig varit en av mina starkare egenskaper. Den psykiska påfrestningen blir också starkare och starkare för varje försök. Det är tufft att befinna sig i träsket.

En liten ljusglimt är dock att det ilar i ljumskarna och sticker i brösten. Hoppas såklart för vi vill så mycket! En annan liten  ljusglimt är att det är "Mello" ikväll. Det betyder god mat och mys med familjen.

Ruvardag 3 - Fler sprutor

Idag ska jag ta min första spruta med Innohep. Den ska minska risken för att små blodproppar bildas. Jag ska ta den varje dag under ruvardagarna och vid ett eventuellt plus ska jag fortsätta hela graviditeten. Jag gillar verkligen inte sprutor, men vad gör man inte?

I eftermiddag skulle vi ha checkat vi in på hotellet. Jag hade bestämt mig för att det skulle bli en weekend- no blogging! Jag skulle försöka släppa tankarna på ruvardagar och analyserande. Jag och sambon skulle bara njuta och ha en mysig helg tillsammans. Bloggen är ju trots allt den största påminnelsen.

Det blev tyvärr inte riktigt som vi tänkt. Mina föräldrar som åkt hit för att hälsa på och vara barnvakt ligger i magsjuka. Vi har fått skaffa sjukintyg för att få tillbaks pengar för hotellet. Suck. Vi vet vad vi har att vänta. Det är i så fall tredje gången i år vi åker på skiten. Och som om det inte vore nog var det rosa Crinone på pappret när jag torkade mig idag. Vad betyder det? Det är bara ruvardag 3, det ska inte komma rosa nu. Jag dömer inte ut det här försöket men hoppet sjönk rejält.

Ruvardag 2

Pyret är på plats och borde ha fått fäste nu. Hoppas den har klamrat sig fast rejält och orkar stanna kvar hos mig! Jag försöker tro att det faktiskt kommer att lyckas denna gång. Jag måste tro för att inte förlora mitt förstånd. Snälla pyret fastna!! Jag vågar inte tänka på hur det skulle bli om vi misslyckas. Då kommer jag falla igen. Långt ner. Nej, det ska inte bli så. Det ska lyckas och jag ska få vara lyckligast i världen!

Ruvardag 1

Nu har jag snart tagit mig igenom första ruvardagen. Härligt! Bara 13 dagar kvar! Det är hur många dagar som helst och just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska stå ut! Den här perioden är hemsk. Jag har redan börjat analysera kroppen. Är brösten lite ömma? Mår jag illa eller känner jag mig tröttare? Jag letar symtom som såklart inte finns. Jag vet att det inte hjälper det minsta att hålla på så, men jag har svårt att koppla av och bara låta tiden rulla på. Jag vill så gärna att det ska fungera denna gången. Kom igen nu!!

Jag är med embryo!

Idag har spänningen bara stigit och jag har varit skit nervös! Men allt har gått bra! Så nu är jag ruvare igen! Idag sattes en blastocyst tillbaks i min livmoder. Vi fick se den på en stor skärm innan återförandet och då hatchade den. Enligt läkaren ett positivt tecken. Hoppas det stämmer! Kvalitén är topp och gravidchansen är cirka 60 procent. Vi har nu 7 blastocyster kvar i frysen.

Dag 3 ska jag börja med Innohep injektioner. Jag är verkligen inget fan av sprutor, men det är värt det om vi lyckas få ett syskon tillslut.

Villa inte tummarna, håll dem hårt ett tag till!!

Imorgon

Då är det dags! Dagen D! Idag har jag sett till att ha mycket att göra. Allt för att överleva! Jag började med att göra något jag hade bestämt mig för att låta bli. Nämligen svänga förbi apoteket och köpa en massa gravtester. Men det gjorde jag. Hoppas nu att dessa kommer räcka ett par dagar i alla fall! ;)

Sedan planerade jag det sista inför resan nästa helg. Jag kollade upp några bra restauranger och bokade hotellet. Fastnade för Elite Plaza. Det ska bli lyxigt att få mysa på hotell och för några dagar tänka på något annat än "ruvardagar".

Sen fick jag besök av två mammor och barn från föräldragruppen och senare i eftermiddag kommer mina föräldrar och hälsar på. Än så länge har jag överlevt, men tusan vad nervös jag är!!

Helgen är slut

På tisdag eftermiddag är det dags för FET. Efter insättningen ska jag ta det lugnt. Inga ansträngningar. Så under denna helg har vi förberett och fixat här hemma. Städat, plockat och tvättat. Det har varit en lugn helg för oss. Igår tittade vi på melodifestivalen och åt god mat. Jag passade även på att njuta av ett par glas vin, kex och brie. Jag har planerat att avstå det en lång tid framöver! ;) Hoppas Hoppas!!

På Tisdag!

Då så mina vänner, då blir det FET. Slemhinnan såg fin ut, 10 mm! Så på Tisdag eftermiddag ska jag tillbaka till kliniken. Vi har åtta blastocyster kvar i frysen. Det känns tryggt. Detta blir vår nionde insättning. Nu är det nedräkning, fem dagar kvar!

Imorgon

Då ska vi ta oss över första tröskeln. Då är det dags för koll av slemhinnan. Den ska vara tjock och fin. Är den det, får jag reda på vilken tid det blir FET på Tisdag nästa vecka. Har inte varit nervös hittills, men nu börjar det bli pirrigt!

Nu är det dags att hålla tummarna!

Vänner

Innan vi blev föräldrar var det inte speciellt lätt att vara min vän. Inte för någon. För mina vänner tror jag det kändes hopplöst, de kunde bara se på när jag drog mig undan mer och mer. Efter några år bestämde jag mig för att berätta vår hemlighet. Jag krävde inte att de skulle förstå. Jag berättade dels för att de skulle veta varför jag drog mig undan och mådde dåligt och dels för att jag önskade att de skulle finnas kvar den dagen jag skulle hitta tillbaks till mig själv igen.

Än idag kan jag fortfarande känna mig oerhört besviken på några av dem. Det är en tagg som inte vill lossna. Det kanske låter konstigt, men jag trodde förståelsen och omtanken skulle vara större. När jag berättade vår innersta hemlighet trodde jag att de skulle bry sig på riktigt. Jag blottade allt för dem, berättade mitt innersta. De i sin tur berättade inget för mig. Jag förstår att de inte ville berätta för alla. Men för mig? När bebis-beskeden sedan kom som en käftsmäll stängde jag dem ute. Jag vet att det kan tyckas orättvist, men vad gjorde de för att visa mig omtanke?

Nu är vi tillbaka i "träsket" igen. Det är tufft att befinna sig där, men nu behöver jag inte oroa mig för några fler käftsmällar.  Jag vet vilka som är mina vänner. Det är de som stannade kvar och dem håller jag hårt i ♥

Magsjuka

Igår fick sambon magsjuka. Nu luktar det sjukhus här hemma. Jag har skurat och spritat överallt i huset. Jag har redan haft den en gång i år och det räcker. Den inföll i slutet av "ruvardagarna". Jag önskade att det var ett tidigt graviditetssymtom men det var en vidrig magsjuka.

Jag har inget emot att krama toaletten och kräkas kaskader så länge det beror på en graviditet. Det låter kanske idiotiskt, men jag ser faktiskt fram emot att må illa, kräkas, vara trött och ha ont överallt. Jag vill uppleva allt en gång till. Jag vill vara gravid NU! Varenda symtom skulle vara värt det så länge det visar plus på stickan.

Deppardagarna är förbi

Igår kom böckerna som jag har beställt. Perfekt eftersom jag känner att läsandan har fallit på. Ikväll tänkte jag börja läsa "Väntrum" som Cecilia Ekhem har skrivit.

Deppardagarna efter missfallet börjar mer och mer börjar gå mot sitt slut. Tiden efter missfallet var jag väldigt ledsen och hade svårt att acceptera detta grymma öde. Som om inte bara en, två eller tre gånger hade varit nog! Fyra missfall har vi gått igenom nu. Vad har jag gjort för ont? Det är lätt att anklaga sig själv. Det har varit viktigt att  få gråta och tillåta sig att vara ledsen. Jag har sett ut som ett svullet stopp-ljus i ansiktet av allt snörvlande. Men tack vare deppardagarna kan jag nu blicka framåt, känna hopp och lättare hålla mitt humör uppe vilket är jätte viktigt då vi snart ska göra ett nytt försök.

Nedräkning... 4 dagar kvar

Det börjar kännas nervöst. Fyra dagar kvar till ultraljudet. Då är det dags att hoppa upp i stolen och fläka ut sig igen. Låta staven ska rotera runt i muffen så de kan mäta slemhinnan. Hoppas den är tjock och fin. 

Hoppet har sakta men säkert börjat smyga sig tillbaka. Det är värt att kämpa, det är värt att slitas mellan hopp och förtvivlan för kanske är det denna gången vi lyckas. 

Boktips

I slutet på förra veckan beställde jag två böcker som jag länge velat läsa. Idag fick jag ett sms om att de är på väg. Jag vet inte i ärlighetens namn om någon av dessa är bra, men de kommer med största sannolikhet att väcka mycket känslor hos mig. Båda böckerna handlar om ofrivillig barnlöshet. Något som finns i mina tankar varje dag. Har ni läst någon av böckerna? Skriv gärna vad ni tyckte om dem!

Att vara förälder

Efter besöket hos läkaren i Måndags ringde mamma. Hon frågade hur det hade gått. Jag var arg och ledsen. Arg och frustrerad över att vara ofrivilligt barnlös och otroligt ledsen över att behandling efter behandling slutar med missfall.

Mamma försökte trösta. Hon är förtvivlad över att det inte finns något de kan göra. Jag vet att de skulle göra vad som helst för att vi ska lyckas. Hon vill att jag i sorgen ska tänka på det positiva. Att vi en gång har lyckats få ett barn. Det gör jag, jag är otroligt tacksam men längtan finns ständigt där. En stark längtan efter ett syskon.

Mina föräldrar är ledsna över att se mig lida som jag jag gör. Igår ringde mamma och erbjöd att hon och pappa skulle betala kommande försök på 12.000 kronor. De vill hjälpa till och önskar de kunde göra mer, jag blir ledsen igen. Det vore skönt att slippa tänka på dyra behandlingar, men jag kan jag inte ta emot pengarna. Det är inte lätt att vara förälder, ändå så önskar man inget annat.

Samtalet

Igår kom samtalet jag har väntat på. En av läkarna på kliniken ringde för att visa mänsklig omtanke och förklara varför vi trots vår önskan inte får tillbaks två blastocyster. Tänk att ett samtal kan betyda så mycket! Han fick mig att känna mig hoppfull igen. Detta är anledningen till att de inte vill återföra två.

* Fäster inte båda blastocysterna kan den ena ligga och störa den andra vilket leder till en ökad risk för missfall.

* Blastocyster kan utvecklas till enäggs-graviditet. Det kan innebära trillinggraviditet.

* Vi har större chans att bli gravida med 2 blastocyster men risken för missfall är betydligt större.

Fem av åtta insättningar har resulterat i en graviditet. 80 % av graviditeterna har resulterat i missfall. Det är det som är mitt problem. Att sätta tillbaks två blastocyster som skulle innebära en ökad risk för missfall är inte lösningen. Nu i efterhand när jag fått allt förklarat för mig så finns det inga frågetecken. Vår önskan om att få två blastocyster vid återförande kvarstår inte.

Nu hoppas jag tiden fram till insättning kommer gå fort och gärna tiden efter! Då kommer fokus ligga på vila och lugn. Allt för att pyret ska bädda in sig och stanna. Vi ska boka en hotell-weekend helgen efter återförandet. Det ska bli skönt att åka iväg under några av "ruvardagarna". Det ska bli härligt med ett miljöombyte, promenader, god mat och mys med familjen.

Planering av framtiden

Idag har jag varit hos läkaren och planerat inför kommande frysförsök som planeras till 19 Februari. Vi pratade om våra åtta försök och fyra missfall vi har bakom oss. Vi vill så gärna att det här ska fungera igen, annars hade vi aldrig gått igenom det här. Jag ska inför kommande försök ta Innohep istället för Trombyl. Jag önskar det fanns garantier för att det ska lyckas men det finns inga garantier i denna värld. Kliniken vill inte sätta tillbaks två blastocyster trots att detta blir vår nionde insättning! Vi har bestämt oss för att ge det ett försök till med den nya medicinen, skulle det sen inte fungera kommer kliniken ta ställning till insättning av två blastocyster igen.

På väg hem stannade jag till på Apoteket och hämtade ut lite mer mediciner. Tur att jag har högkostnadsskyddet så jag slipper betala. Det blev nästan en full påse.

Kliniken

Dagarna kommer och går. Det har nu gått drygt en vecka sedan jag pratade med kliniken. Jag meddelade att vi än en gång har misslyckats. Att vi än en gång har fått ett missfall. Undrar om jag någonsin mer kommer få lämna ett positivt besked?

Efter samtalet har det varit tyst. Jag kan inte låta bli att tänka på vad ett litet samtal kan göra. Tänk om de hade ringt upp mig i veckan. Frågat hur det går för mig eller frågat hur vi mår. Jag önskar de följde upp och brydde sig lika mycket om patienterna efter, inte bara under behandling.

Imorgon ska jag ringa dem igen och be om en telefontid med en av läkarna. Jag hoppas vi kan få tillbaks två blastocyster vid nästa behandling. Jag vet att de inte är positiva till insättning av två blastocyster, men efter åtta insättningar hoppas jag vi kan få möjligheten.

Dyrt med hjälp

Det pratas så mycket om att det ska vara en mänsklig rättighet att få barn. Jag har en sjukdom. En sjukdom som gör att jag inte kan bli gravid på naturlig väg. Alla andra sjukdomar får man hjälp med, varför inte denna?

Idag fick jag besked om att distansgyn har dubblat priset för ett ultraljud sedan nyår. Nu kostar det 2000 kr istället för 1000 kr som vi betalade innan. Det är dyrt att få hjälp. Ofrivillig barnlöshet upplever jag som en stor tragedi. Vi har dessutom inte turen att tillhöra "rätt" landsting. Det är oerhört dyrt att bekosta vården med våra egna pengar. Vår längtan efter ett syskon är så stark, trots att det kostar jätte mycket pengar kommer vi inte att ge upp.

Svar på hCG-prov

Sent i eftermiddag ringde läkaren upp mig. Svaret på hCG-provet hade kommit. Det andra provet visade att hCG har sjunkit. Läkaren berättade det vi redan visste. Jag orkade inte bry mig om att fråga efter exakta siffror. Det spelar ingen roll, det finns inget vi kan göra.

Efter samtalet har jag funderat mycket kring missfallet. Jag känner att något fattas i mig. Jag känner en sorg. Tankarna är ständigt med mig och jag blir lätt ledsen. Jag försöker intala mig själv att vi kommer lyckas snart för att inte bli knäpp. Någon mer gång måste det sluta lyckligt.

hCG-prov

Idag ska jag lämna ett nytt hCG-prov på vårdcentralen. Nästa vecka får vi svar på om hCG-värdet har sjunkit. Jag känner i kroppen att det är över. Blödningen har tilltagit och kvar finns bara smärta och besvikelse över ytterligare ett misslyckat försök. Det är slitsamt att gå igenom behandling efter behandling, men vi är inte klara med vår resa än! Vi kommer inte ge upp!

Nu försöker vi bearbeta förlusten efter missfallet, tillåta oss att vara ledsna för att orka resa oss ytterligare en gång. Vi pratar inte så mycket om det som händer, det bara finns där. Vi kommer ta oss igenom det här, det vet jag! Vi försöker hitta hoppet och vara positiva även om det är svårt. Sorgen efter missfallet är enorm.

Ofrivilligt barnlös

Jag sitter och tänker tillbaks på tiden för ett år sedan. Hemkomna från BB med en underbar bebis. Känslan var ofattbar. Jag hade faktiskt blivit mamma efter så många år av längtan. Under åren som ofrivilligt barnlösa kretsade våra liv kring kampen efter ett barn.

Nu finns det en ny längtan i våra liv. En längtan efter ett syskon. Det är en helt annan sorts längtan men den är lika stark som innan. Hittills har den resulterat i mycket smärta och sorg. Behandling efter behandling har slutat på ett ledsamt sätt. Ibland vill jag bara glömma allting. Eller, inte glömma men vakna upp ur mardrömmen som vi går igenom. Den känns overklig, men nu är det faktiskt så att det är vi som är drabbade. Det är ofattbart, varför just vi? Det har varit svårt för mig att acceptera detta grymma öde.

Till veckan har vi ett möte med vår läkare. En ny plan ska upprättas. Trots sorg, smärta och misslyckanden vill jag våga hoppas igen.

Ny blogg att skåda

Nu har jag äntligen bestämt mig för att börja blogga om den här misären. Om längtan efter ett syskon. Vår resa har varit hård och lång, vi har kämpat och längtat så otroligt mycket. Vår önskan har varit att bli föräldrar. En önskan som gick i uppfyllelse för drygt ett år sedan. Nu är IVF åter en del av vårt liv. Ett liv som varken är lätt eller rättvist.