Jag sitter och tänker tillbaks på tiden för ett år sedan. Hemkomna från BB med en underbar bebis. Känslan var ofattbar. Jag hade faktiskt blivit mamma efter så många år av längtan. Under åren som ofrivilligt barnlösa kretsade våra liv kring kampen efter ett barn.
Nu finns det en ny längtan i våra liv. En längtan efter ett syskon. Det är en helt annan sorts längtan men den är lika stark som innan. Hittills har den resulterat i mycket smärta och sorg. Behandling efter behandling har slutat på ett ledsamt sätt. Ibland vill jag bara glömma allting. Eller, inte glömma men vakna upp ur mardrömmen som vi går igenom. Den känns overklig, men nu är det faktiskt så att det är vi som är drabbade. Det är ofattbart, varför just vi? Det har varit svårt för mig att acceptera detta grymma öde.
Till veckan har vi ett möte med vår läkare. En ny plan ska upprättas. Trots sorg, smärta och misslyckanden vill jag våga hoppas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar