Efter besöket hos läkaren i Måndags ringde mamma. Hon frågade hur det hade gått. Jag var arg och ledsen. Arg och frustrerad över att vara ofrivilligt barnlös och otroligt ledsen över att behandling efter behandling slutar med missfall.
Mamma försökte trösta. Hon är förtvivlad över att det inte finns något de kan göra. Jag vet att de skulle göra vad som helst för att vi ska lyckas. Hon vill att jag i sorgen ska tänka på det positiva. Att vi en gång har lyckats få ett barn. Det gör jag, jag är otroligt tacksam men längtan finns ständigt där. En stark längtan efter ett syskon.
Mina föräldrar är ledsna över att se mig lida som jag jag gör. Igår ringde mamma och erbjöd att hon och pappa skulle betala kommande försök på 12.000 kronor. De vill hjälpa till och önskar de kunde göra mer, jag blir ledsen igen. Det vore skönt att slippa tänka på dyra behandlingar, men jag kan jag inte ta emot pengarna. Det är inte lätt att vara förälder, ändå så önskar man inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar