Vänner

Innan vi blev föräldrar var det inte speciellt lätt att vara min vän. Inte för någon. För mina vänner tror jag det kändes hopplöst, de kunde bara se på när jag drog mig undan mer och mer. Efter några år bestämde jag mig för att berätta vår hemlighet. Jag krävde inte att de skulle förstå. Jag berättade dels för att de skulle veta varför jag drog mig undan och mådde dåligt och dels för att jag önskade att de skulle finnas kvar den dagen jag skulle hitta tillbaks till mig själv igen.

Än idag kan jag fortfarande känna mig oerhört besviken på några av dem. Det är en tagg som inte vill lossna. Det kanske låter konstigt, men jag trodde förståelsen och omtanken skulle vara större. När jag berättade vår innersta hemlighet trodde jag att de skulle bry sig på riktigt. Jag blottade allt för dem, berättade mitt innersta. De i sin tur berättade inget för mig. Jag förstår att de inte ville berätta för alla. Men för mig? När bebis-beskeden sedan kom som en käftsmäll stängde jag dem ute. Jag vet att det kan tyckas orättvist, men vad gjorde de för att visa mig omtanke?

Nu är vi tillbaka i "träsket" igen. Det är tufft att befinna sig där, men nu behöver jag inte oroa mig för några fler käftsmällar.  Jag vet vilka som är mina vänner. Det är de som stannade kvar och dem håller jag hårt i ♥