Det är tungt nu

Tack alla som för ert stöd! Det betyder oerhört mycket för mig!

Jag har försökt tagit mig igenom missfallet. En del av mig dog denna gång, liksom alla andra gånger. Snart finns det inget kvar av mig. I alla fall inte av mitt gamla jag. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en glad mamma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Det gör så fruktansvärt ont. Mitt i leken får jag gå undan för att vara ledsen en stund. Det är svårt att stanna upp och njuta av här och nu när tankarna är på annat håll. Detta öde är så svårt att acceptera och det känns just nu som om vi aldrig kommer få ett syskon. Att det är omöjligt för oss att bli gravida igen, oavsett hur vi gör. Jag är oerhört ledsen för missfallet men också för att det börjar kännas meningslöst att fortsätta försöka.

I Torsdags pratade jag med läkaren på vår gamla klinik. Vi har vi två stycken två-dagars ägg i frysen där. De vill sätta in båda denna månad. Något i mig säger bara att det inte känns rätt. Så vi valde att avvakta. Vår nuvarande klinik vill att när jag får min nästa blödning kontaktar dem. De ska då gå in med en slang i livmodern och göra en rispa. Det ska tydligen hjälpa mot tydliga missfall. Men hallå, har de inte vetat det tidigare? Var vi tvungna att gå igenom fem missfall innan någon sa något? De undrade om vi ville göra ett försök denna månad också. Jag redan har börjat med hormonerna så vi kan lika gärna ge det ett försök. Jag tror inte det kommer lyckas, men gör vi inte ett försök har vi ju definitivt ingen chans. Vi har sju blastocyster kvar nu och det känns tryggt även fast det börjar ta på dem.

Just nu känner jag mig misslyckad, värdelös och ledsen. Det verkar som om helvetet aldrig kommer ta slut...